.

En dag så ska jag kunna kolla mig i spegeln och säga: Jag är perfekt, precis som jag är. 

 

Jag ska alltså en dag, acceptera mig själv, hur jag ser ut, och hur jag är. För ellerhur behövs inte massa bekräftelse av att man är omtyckt som man är? Eller äre bara jag som har tänkt på det? 

 

Det finns massor av bra saker av att bo i sånt litet samhälle som jag bor i. Man är trotsallt aldrig ensam, man har antingen nära till saker, eller långt ifrån. Ibland kan det faktiskt vara bra att bo långt ifrån saker, som tex fester. Alltså, man kan inte helt random en kväll ta en helt oväntad utgång, för man har ingenstanns att ta vägen, men då är man helt säkrad från att göra misstag. För vem gör inte misstag på fyllan som man ångrar sedan?

Det gör jag iaf, och jag är inte stolt över dom. Men jag gör aldrig misstag två gånger, det är jag stolt över.

 

Finns oxå nackdelar att bo här. Så som att alla känner alla..

och med det menar jag att gör man ett litet misstag - då vet alla det. Och via det dömmer alla en, pga detdär misstaget som låter värre och värre ju mer det snackas om. Det kanske handlar om att man drog till en person på käften, och det börjar pratas om det, och tillslut går ryktet runt att man har försökt att mörda någon när man egentligen bara slog till den personen på käften. Så ja, det är nackdelen med att bo såhär. För rykterna blir värre och värre för det finns inge annat och prata om. Man blir stämplad, klassad och hatad för nånting man kanske inte har gjort. Tyvärr uppkommer detta bland oss tjejer. Bara för vi är rent ut sagt så jävla beroende av andra. Vi måste ha nånting att snacka om, hela tiden. Om tex den tjejen som festar varje helg och ligger med allt som rör sig, eller om den ensama tjejen i skolan som försöker inte visa sig så mycket, eller varför inte hon som gillar och ta utrymme och plats? Det måste alltid snackas om någonting, bli då inte förvånad om någon börjar snacka om just DIG. För du är inte så mycket bättre när du väl sitter och snackar om någon annan som faktiskt inte har gjort dig ett piss.

 

Jag hatar skitsnack, det gör nog egentligen alla när jag tänker efter. Men sen när man väl sitter där och snackar och klankar ner på nån annan är man inte ett dugg bättre. Men allt vänds, emot en. Och det blir ett jävla liv. Jag har lärt mig nu efter massa år att jag ska hålla mig undan skitsnack och absolut inte skapa dom.

 

Det är ett steg, till att acceptera mig själv.