.

Jag har nog nu varit med om det mesta. Men dethär slår priset.

 

Jag kommer inte nämna namn eller något. Eftersom jag har soppas få läsare så gör det nog ittna, fast dom flesta vet allt som har hänt i mitt liv, ni som inte.. ja ni får väl veta nu.

 

2011, på sommaren där. Där var ALLT perfekt, seriöst. Träffade en snäll och gullig kille som charmade mig direkt. Jag var så jävla blyg där, men vi hade superskoj, jag han min vän och hennes kille. Vi var med varandra hela kvällen, när han skulle dra fick jag en kram och jag fick dedär lyckoruset som dom flesta får när man kramar en speciell person. Dagarna efter tänkte jag inte så mycket på det, för vi var ju bara med varandra. Men sen på nått vänster fick han mitt nummer och vi ringde och messade varandra VARJE dag. Sen började skolan. Jag började 8an och jag bråkade med min bästa vän ( vi hade varit vänner i över 8 år) som inihelvete. Redan där började jag få massa blickar på mig i korridoren, folk snackade bakom min rygg och det blev bråk, hela tiden i skolan. Jag fick såklart all skuld, lärarna skällde,skrek,tvingade med mig in på lektionerna när jag GRÄT. Min ''bästis'' behandlades som en ängel fast hon var lika skylldig som jag. Samtal hem och samtal hos rektorer var vanligt, jag mådde skit, jag såg ner på mig själv, slutade äta. Det var så nära att jag fick besöka sjukhus för jag fick låg blodskockeranfall dagligen, för jag åt inget.

 

Mellan alla dessa bråk hade jag fortfarande HAN vid min sida, men vi bråkade oxå, som fan. Ett tag orkade jag inge mer. Men jag hade mina två andra vänner vid min sida som har hjälp mig så jävla mycket. Och nu menar jag dom som jag var med dagligen, ni andra som har hjälpt mig över telefon eller när vi har setts betyder lika mycket. Utan dom hade jag inte klarat det. Vid denhär tidpunkten hade jag bara dom två och vända mig till, för ingen annan i skolan ville prata med mig. Varför? Jag vet inte, jag måste ha varit en jävligt hemsk person så som jag blev behandlad. 

 

I december blev jag anmäld av mig bästa väns familj, pga BULLSHIT. Jag vet inte än idag varför jag blev anmäld, men där mådde jag så jävla dåligt. Livslusten var på 0, samtalen med rektorer och kuratorer var för ofta, var där nästan varje lektion bara för jag orkade inte med mina lärares blickar, ton, och hur jag blev behandlad. Jag hoppade av skolan, jag var inte där på nästan en månad. Sen tog mitt och killens förhållande slut pga otrohet lr nått och jag mådde sämst. Efter jullovet skulle jag starta om på en ny ruta, och börja i en ny skola. Fryken. Min rektor hade snackat med deras rektor men jag fick tyvärr inte börja i den klassen jag kände personer. Jag hade då lite dos av socialfobi oxå, så det var väldigt jobbigt. Jag börja försvara mig själv, jag vägrade att bli nertrampad på dethär viset. Jag KÄMPADE verkligen igenom mig, varje dag i skolan. Jag blev mutad av mina färäldrar, jag fick 50 kr för varje dag jag gick i skolan. FATTAR NI? Jag blev MUTAD. Fick mobiler, osv. I mars sålde jag min häst för jag orkade inte med livet mer, ville inte att hon skulle bli lidande. DÄR mådde jag, så förbannat dåligt så jag gick sönder.

 

Under sommaren festade jag mycket och var nästan aldrig hemma, det var roligt men dyrt i längden. I agusti hämtade jag hem mitt allt,stjäna,skatt ja youknowit, igen. Där börja ja må bra. MEN sen bråkade jag med min allra bästa och finaste vän, herrejävlar va skit jag mådde. Men orkade inte bry mig heller, för väljer folk att lyssna på andra är det deras problem, men är glad att hon insåg tillslut hur det låg till. Utan henne är jag ingenitng. Började fryken. Var så jävla dåligt i början, grät varje dag jag kom hem. Men nu är det bra.

 

Efter marten träffade jag världens bästa,finaste,gulligaste och snällaste kille i hela mitt liv. Vi sågs under skoltid, efter skoltid, messade med varandra hela tiden. Tillslut blev jag trött på dethär, varför jag när det finns alla andra? Så jag dumpade han. Tyvärr. Veckorna gick och vi hittade tillbaka till varandra. I helgen fick den killen mig och känna mig speciell, väldigt speciell. Vi möste på som fan, han kallade mig gulliga saker och sa att han älskade mig. Och nu har han slutat höra av sig. Jag dög alltså för en grej. Tillsvar fick jag '' jag orkar inge nu ba okej'' vadå orkar inte? Jag har spammat,ringt,messat ALLTING men han svarade inte. Hur ignorerar man sin flickvän? Eh jag fattar det inte. Men, jag är inte förvånad. Folk har varnat mig och jag va så dum som inte lyssnade. Jag förjänar att få skit helt enklet ;) men jag mår inte så jättedåligt faktiskt ändå, utan är tom på känslor faktiskt.

 

Nu i fryken är allt bra, jag får hjälp. Jag får så jävla mycket stöd av ALLA så det finns inte ord till det. TACK SOM FAN! Stöllet kan kyssa sig själv i röven, för det är deras fel hur mina betyg ser ut. Fick aldrig hjälp.

Försöker blicka framåt, hell yeah. Ska kämpa igenom mig 9an nu och få behörighet i dom ämnerna som behövs så jag kan få komma in på nått gymnasum. Killar och skitsnack är inte så viktigt för mig nu faktiskt. Hehe