.

true words. Precis så är det.

 

 

Folk kan ta mig som att jag är vääldigt osäker när jag är ute bland folk. Visst kan jag vara det. Men jag är bara rädd att jag gör fel, iomed att ja umgås med sånna folk ( vissa av dom) inte vågar göra så mycket, har socialfobi osv blir jag oxå väldigt lätt osäker och tycker ALLT är pinsamt. Förra sommaren, då va jag jättemodig. Jag våga säga '' Hej'' till alla som gick förbi mig helt random, vinka till okända personer och SKET i om ja gjorde fel, för så länge jag hade roligt så struntade i vad andra tyckte. 

 

Men jag tror att ''osäkerheten'' ( eller att göra fel känslan) kom mer och mer då alla bråk i skolan kom till och möten med rektor, kurator, lärarna var emot mig, dom tyckte nog aldrig om mig.. det va nog där jag börja känna: varför händer detta mig? Varför ska jag bli uttsatt för dehär? Det måste vara mig de är fel på, ingen annan.

 

Det var där jag börja stöta bort vänner,familj osv. Stängde in mig i en bubla som inte riktigt har spräckts än, för jag är inte den jag vill vara.. jag vill vara den modiga tjejen som jag var förra sommaren. I den bublan är det massa tankar, ångesten som gnager ( första gången jag skriver om ångest, hemsk känsla) och längtan att va så långt borta som de går är obeskrivlig. Jag vill få hjälp med detta, vilket jag får av mina underbara vänner. Det går lättare och lättare, och jag vet att jag måste få bort detta innan jag börjar i den nya skolan..

 

Förstår mig inte på livet längre.