.

min engelska <3

 

Okej, dehär kommer nog bli ett känsloladdat inlägg.. eller nej? 

 

Det är sånnahär dagar jag måste ge mig en käftsmäll och fråga mig själv, varför jag bråkar med personer som betyder mest för mig. Men måste tyvärr öppna ögonen och inse att det faktiskt inte är jag, denhär gången. Utan dom. Vilket är konstigt då jag alltid har haft tendens till och starta bråk, eller ja. provocera till ett bråk om man säger så? Det var förr de, nu det senaste året har jag velat lagt undan bråk på hyllan. För det är så jobbigt. Jag har tackat och tagit emot, om man säger så. För jag inte pallar. Men nu, den senaste tiden har jag verkligen vågat säga ifrån, våga visa vem jag är och våga stå för det jag säger - mer än någonsin.

När man har varit vänner med några, sjukt länge och inser hur mycket.. man betydde? Vet tyvärr inte vad för ord jag ska använda här, så blir man ledsen. Nej förstörd. För man vet inte om den personen ifråga verkligen tänker på det den gör, alltså tänker efter, eller om det är igenomtänkt dethär och att det är verkligen såhär personen alltid har varit - emot mig. Känslor, det förstör faktiskt rätt så mycket. Killar med. Bara för man hatar otrohet och vågar stå upp för det så får man skit för det? Jag kan tyvärr inte bara sitta och titta på när någon är otrogen, går tyävrr inte. Har man valt att gå ut med det oficielt så tycker jag alla har lika rätt och lägga sig i.

Att en person kan förändras, så mycket på..4 månader. Ifrån världens goaste tjej till en fjortis. Förlåt, men det är sant. Grejen är att du inte är kaxig eller någonting när man är med dig själv. Du kan inte neka det, när flera påstår samma sak och jag, som har känt dig sen vi gick på dagis märker det så kan man inte ljuga. Du får helt enkelt öppna ögonen och inse det stumpilumpan.

 

Jag berättar hur jag mår till personer som jag har känt i många år, en del mer än en evighet käns det som, att tårarna rinner och orken inte finns där, att jag vill inte allt all skit ska hända mig när jag väl har börjat insett att jag kan må bra, får jag tillsvar: Åh, vet inte vad jag sak säga, du är den starkaste som finns osv, vet inte vad jag ska göra.

Och när jag pratar med en person om otrohet, så försvarar dom den människan till max. Dom skäller på mig , och gaddar ihop sig, kaxar, två mot en, tycker jag är omogen, att dom, som inte känner en person kan inte skälla på den men MIG som dom har känt iflera år kan kasta all skit dom kan på är helt okej, för JAG är ju bara jag, jag är VAN att få skit så det är lugnt om jag får lite till. Det är då det börjar spåra, det är då man börjar tänka tanken som man inte får tänka om sig kompis: Bryr den sig VERKLIGEN eller är det bara tomma rod? Vad vet jag, jag vet inte vad andra tycker, är ingen tankeläsare. Jag vet iaf att jag har rätt att lägga mig i när det gäller ALLA mina kompisar och jag var med ifrån starten och tom har hjälpt till.  Jag har förändrats, det har du med. Skillnaden är att jag kan och du bara är.