.

Det här är ett inlägg till ER, som har stöttat mig och försökt och hjälpt mig i 4 månaders tid. Förstår att ni har tröttnat på mig och ja förstår att ni inte vill vara min vän något mer.. Ska försöka förklara allt HÄR öppet på bloggen medans tårarna rinner som ett jävla vattenfall.

 

Det här är ingenting ja vill egetnligen skriva. Men eftersom endel inte förstår att jag är tacksam så..

 

Förra året, runt maj 2011 så var mitt liv perfekt, men ändå inte. Jag var vän med dom flesta, blev vän med ''J'' och jag ''J'' och ''M'' ( skriver så för vill inte hänga ut någon) och dom två var jag med jätteofta. Min vän ''L'' var ovän med ''J'' och avskydde att jag  var hennes vän. ''L'' har tidigare i vårat vänskapsförhållande försökt och bestämma över mig, hela tiden. Hon har alltid gjort det. Vet inte hur många gånger jag har åkt ifrån henne - gråtandes. Men ändå valde jag att stanna kvar. När jag blev vän med ''J'' blev det helt hysteriskt.. allting. Jag fick inte va med henne, för jag hade tydligen förändrats.. Jo men det var ju bra tyckte jag. För på den tiden hade jag så jävla dåligt självförtoende. Kunde inte kolla mig i spegeln, jag skojar inte. Så jag och ''L'' började bråka, ''J'' och ''M'' började gå emot ''L'', så '' L'' började må helt kasst, samtidigt som hon skrev saker till mig som fick mig att bli helt förstörd. Men under den sommaren hade jag skitroligt, jag vågade stå på mig, gjode saker jag aldrig trodde att jag skulle göra, och jag träffade HAN. 

 

Skolan började, jag hade fortfarande ''j'' och ''m'' och han vid min sida. Bråken i skolan började, för förfan! Jag vågade ju stå på mig, så jag gick frma till ''L'' varje gång jag hade hört att hon snackade skit om mig, och där började alla samtal med rektorn och kuratron börja. ''L'' var ALLAS favorit, dom trodde på henne hela tiden bara för hon ställde in sig hos alla andra. Så lärarna började tycka mindre om mig och det gick ut över mina betyg. När ''L'' satt och grät blev jag utskälld och för det var såå synd om henne,men när JAG satt och grät så fick jag en utskällning bara för att jag inet var på på lektion. Jag överdriver inte, det är sant. Han fanns fortfarande där, men han behandla mig som skit. Han berätta för mig varje dag att hans ex är mycet bbättre än mig, att jag var dum i huvudet osv, men ändå stannade jag kvar.. fattar inte varför.

 

Jag gav mig inte, jag ville inte att hon skulle få vinna. '' M'' och ''J'' stod på min sida men här hade jag tappat alla mina kompisar. och jag mådde psykiskt dåligt, det gick ut över mina föräldrar. Jag bodde nästan aldrig hemma, var hos min kompis ist. Jag skolkade varje dag typ. Den 3 december var jag i skolan, jag va skitglad. Kuratorn tog mig in på hennes kontor, och rektorn var där. Jag fattade ingenting :s 

 

Tills hon säger '' Johanna du har blivit polisanmäld, mer kan vi inte säga fören din mamma är här''  Mamma kom, dom berättade varför och dom sa att en annan hade blivit anmäld. Förstod precis vad det handlade om. Det handlade om: BULLLSHIT. Varför jag blev anmäld? det kommer jag aldrig ta upp, för det är inte sant. HÄR var jag förbannad, förstörd och så jävla ledsen. Jag grät när jag kom hem, jag grät flera veckor efteråt och jag gråter än idag.

 

Behöver jag säga att bråken var mer än någonsin här? Nej, resten kan ni fan räkna ut själva. Lärarna var helt emot mig, spelade dumma, berättade för mig hur världelös jag var ( precis, hemskt va?) Jag skulle byta skola, till fryken. Men jag sket i det, för jag var så jäkla folkrädd.. så jag fick stå ut. Skolan gick neråt, alla bråk i slutet av terminen var som bortblåst för jag sket i allting. Hade ingen kvar, fick stå där helt sjläv med ''m'' och ''k'' eftersom ''J'' bytte skola. Dock fick jag som slutbetyg bara två F och jag var överlycklig, men hade betygsvarning i varje ämne, till och med mitt starkaste ämne, för att lärarna inte tyckte om mig. ''Han'' var helt ute ur mitt liv nu och jag mådde sämst.

 

I sommras kände jag mig ensamast än någonsin fast jag hade fått kontakten med vänner jag hade tappat, mådde så otroligt dåligt fortfarande.. När jag började fryken hade jag ångest varje dag, grät varje dag jag kom hem, åkte hem tidigare för allt var så jävla jobbigt. Fast sen började jag få vänner i klassen, underbara vänner som försökte och hjälpa mig uppåt, försökte säga till mig att jag ska lyssna och försöka hänga med i skolan, att jag inte ska skolka. 

 

Jag träffade en kille som vände mitt liv totalt, fan vad jag tyckte om honom. Under den tiden så skötte jag mig i skolan faktiskt. Som fan. Men sen vände allt igen och sanningen tryckte sig upp i mitt ansikte. Föll ner på botten igen och här står jag, helt jälva ensam. Förstår NU varför dom har tröttnat på mig, för dom inte vet något om mitt förflutna, förstår varför ni tycker jag är konstig. Men ni får förstå att jag har mycket bakom mig oxå som gör att jag skiter i skolan. Dethär är bara en BRÅKDEl. Jag har inte skrivit alla känslor, vad jag har gjort och försökt och göra emot mig själv, att jag bråkade med mina föräldrar varje dag, att jag hotade med att kontakta soc osv att soc hörde av sig till oss, och alla bråk med alla andra var oxå hemska..

 

Ni har varit världens bästa som har ställt upp för mig tjejer, det har ni. Ni förstod inte då, men kanske förstår nu. Men jag förstår helt att ni inte orkar med mig mer, för vet ni vad? Jag orkar inte med mig själv heller. Men nu vet jag inte vad jag gör. FAN. Jag trodde jag skulle få det bra, men allt bara skiter sig för mig.

Det är inte menignen att ni ska känna '' men hon vill bara att vi ska tycka synd om henne nu'' för det mina vänner, vill jag aldrig att någon ska tycka. Jag vill bara att ni ska förstå varför. Jag har svårt att visa känslor, ibland. Men ni anar inte så jävla glad jag är för ni har ställt upp! Men att ni känner att det inte har hjälpt förstår jag, för minnerna sen stöllet kommer alltid sitta kvar.Är livrädd att allt ska upplevas en gång till och det är därför jag inte orkar bry mig om mina betyg eller skolan över huvudtaget. Jag blir alltid lika förvånad när någon lärare här vill verkligen att jag ska få betyg, för det var ingen lärare i stöllet som uppmuntrade upp mig till det. Jag jänför allting med stöllet, jag tror helt fel saker om mig själv och det är det som sabbar allt.

 

Så än en gång. Tack tjejer, för ni har hjälpt mig en bit. Men tyvärr är jag försent ute.. För efter jullovet byter jag skola, alltså. Jag vet inte än, men jag tror det blir så. För jag vill inte gå kvar här och känna att folk har försökt men gett upp och inte vill va min kompis nått mer, jag klarar inte av den känslan.. Hoppas ni förstår nu varför, så tack för allt.

 

Fan, varför jag?